fbpx

INTERVJU & ANMELDELSER

«Det viktigste er ikke å nå ut til folk, men å nå inn til folk.»

Per Larsen, Norsk dikter, 1960-

INTERVJU & ANMELDELSER

«Det viktigste er ikke å nå ut til folk, men å nå inn til folk.»

Per Larsen, Norsk dikter, 1960-

i284571214405908987._szw1280h1280

INTERVJU

Intervju fra http://amed.no/oppvakning/

Ina Thorbjørnsen har mange års erfaring med hypnoterapi. Hun mener at man er nødt til å rydde opp i tillærte mønstre basert på opplevelser i fortiden for å dempe angst og frykt for fremtiden, og at hypnoterapi er et godt verktøy for å bli mer bevisst i eget liv.

hypnosebilde

Foto: Henriette Eriksen

Hypnosens historiske røtter strekker seg ned til rituelle seremonier i oldtidsstammer og en behandlingsform praktisert av «heksedoktorer». Derfor har ordet hypnose en klang av mystikk selv i dag, men vitenskapelig utforsking av fenomenet startet allerede på slutten av 1800-tallet. Mange markante psykodynamikere etter Freud har benyttet seg av behandlingsformen. Ludwig (1966) forklarte hypnose som å oppnå et bevissthetsstadie som endrer den subjektive opplevelsen av verden og psykologisk fungering. I hypnose kan man forandre personens opplevelse av fysiske omgivelser samtidig som de er dypere i kontakt med sin indre underbevissthet, man havner i en transe hvor man er mer mottakelig for suggesjoner enn i våken tilstand.

Inas Thorbjørnsens opprinnelige plan var å bli psykolog, men hun har nå en bachelorgrad fra NTNU basert på psykologi, sosiologi og medievitenskap. Videre har hun utdannelse fra Hypnoseakademiet og EFT-akademiet, i tillegg til kurs i tarot.

– Jeg har alltid interessert meg for psykologi, men følte at jeg ville bli for fastlåst ved å bli en ordinær psykolog. Jeg ville gjøre mer, jeg ville være friere, og derfor søkte jeg mer alternativt. Som en psykolog har jeg også samtaleterapi, men med et bredere utgangspunkt for behandling. Jeg pleier å mikse litt forskjellige teknikker, det er sjelden jeg bruker kun hypnose, for eksempel. Jeg bruker som regel EFT, men hypnose er noe som går igjen, og jeg bruker også det veldig mye.

Hun har jobbet som terapeut siden 2008, først tilknyttet Gaia på Bakklandet i Trondheim, deretter med kontor på Heimdal og i Helselåven på Tempe, og firmaet er nå et AS opprettet av Ina og samboeren. For tiden er hun i fødselspermisjon, og vil være tilbake i jobb i november/desember.

– Jeg drev barnehage før, det er også en del av bakgrunnen min, det er psykologiske aspekter ved det også. Det var veldig artig, men jeg ville jobbe mer med voksne etter hvert. Jeg hadde tatt kurs i tarot, men jeg ønsket å jobbe med behandling, ikke være en typisk spådame. Jeg bruker tarot på en annen måte, for å få svar på ting som går på utvikling, hva som er viktig i livet.

Angst for fremtid handler om fortid

Terapeuten forklarer at tarot kan være en metode for å få et grunnlag å jobbe videre ut fra.

– Da får du en innsikt først, som kan være nyttig. Noen ganger har man bare en vag følelse av at det er noe galt. «Jeg føler ingenting, jeg bare eksisterer» er en gjenganger, eller «jeg har fått en uforklarlig følelse av angst». I disse tilfellene kan tarot faktisk være en inngangsport, men det samme gjelder selvfølgelig samtaleterapi. Man må finne ut hvor skoen trykker, være detektiv, for å legge grunnlaget for hypnosen. Det jeg kan si er at dersom man har et problem i nåtid handler det alltid om noe som har skjedd eller vært, noe som ligger i fortiden. Angst for fremtiden handler alltid om fortida, hvordan man har lært seg å tenke ut fra en opplevelse man har hatt. Det er der hypnosen blir så effektiv, fordi man går inn og jobber med sinnet.

Thorbjørnsen mener vi har lett for å la tankene styre livet vårt, og de er ikke alltid så rasjonelle, selv om vi tror det.

– Vi er såpass enkelt laget, at hvis vi har vært i ett dårlig forhold, så tenker vi at forhold er dårlig. Vi klarer ikke å se at det var kombinasjonen av mennesker, en rekke hendelser som ga utslaget. Sannheten blir at forhold er noe dritt, noe jeg aldri mer skal inn i. Saken er at selv om de sier det, så går de jo inn i nye forhold, men de blir like dårlige. Og det der er en sirkel man må bryte, og hypnose er noe som fungere veldig godt i sånne tilfeller. Man lager seg falske sannheter, masse illusjoner. Hvis man har hatt det trangt økonomisk i oppveksten blir det kanskje en sannhet at man må jobbe beinhardt for å skaffe penger, og det blir aldri nok. Vi lever ut sannheten vår hele livet, ganske ubevisst og uten at man skjønner hvorfor. Hypnose behandler det ubevisste sinnet, man tar det opp i bevisstheten og legger inn nye suggesjoner for hva som er naturlig for deg, man løser opp.

Suggesjonene kan hjelpe klientene hennes til å oppnå store, viktige endringer i eget liv.

– Man kan legge inn suggesjoner som «du er komfortabel med kjærlighet, du synes det er deilig å bli elsket, du elsker tilbake og søker komfortable, trygge forhold». Mange har vært til psykolog før de kommer til meg, noen i over 20 år uten å komme videre i livet. De er vant til å sette ord på følelsene sine, har innsikt i hvordan traumer har påvirket dem. Det de trenger er å få forløst det som ligger ubevisst, som hindrer dem i å komme videre, sånn at de kan snu fokuset sitt. Ofte kan det være nok med ganske få behandlinger før de føler seg som et nytt menneske.

Er i transe flere ganger om dagen

Mange har kanskje en forestilling om det å være i transe, og det å bli hypnotisert, som ikke stemmer helt med virkeligheten. I følge Ina er det ikke så mystisk og skummelt.

– Når man er i hypnose er man ikke borte vekk, bare veldig dypt avslappet. Det er i et slags grenseland, du er i transe, og det synes mange er et veldig skummelt ord., og er redde for å miste kontrollen. Men en transe er en veldig naturlig tilstand. Vi er egentlig i transe mange ganger om dagen, spesielt barn. Det blir sjeldnere når vi blir voksne på grunn av mer tankekjør og støy, men hvis du er konsentrert om kun én ting, så er du i transe. Du kan se en unge sitte med bare én leke, for eksempel, og være i en transetilstand.

Kan du være i transe hvis du sitter og ser på tv?

– Enkelte menn kan faktisk det, jeg kan ikke det.

Når de ser på fotball?

Ina flirer og nikker.

– Ja, for eksempel. Da kan du snakke til dem, men de hører ikke hva du sier, for de er helt paralysert. Men det kan være hvis man leser en god bok, eller i meditasjon, selvfølgelig. Det er en sånn tilstand jeg fører kundene ned i, de kan kjenne kroppen slappe av, tankene legger seg til ro, du glir ned i en stillhet og er veldig mottakelig. Det er ikke som i gamle skrekkfilmer, hvor man tilsynelatende kan suggerere en helt vanlig person til å plutselig bli en massemorder. Man vil lett avvise den ideen hvis man ikke er bearbeidet siden man var bitteliten.

Kan man kontrollere folk ved å hypnotisere dem?

– Ja. Men du kan ikke gjøre det med et voksent menneske på bare et par behandlinger. Da må du ha startet da personen var barn og matet vedkommende med daglige suggesjoner. I så fall ville du fått rimelig grei kontroll, men det er en langtekkelig prosess.

Hva med i underholdning, når de får mennesker til å gjøre rare ting på en scene? Er det juks?

– Nei, det er ikke juks. Egentlig skjer det samme i terapien som på scenen, bare at det er i forskjellig form. De tar en del tester på publikum først, for å se hvem som er mest mottakelig for hypnose, og får dem så til å gjøre ting de ikke skjønner selv hvorfor de gjør. Hvor mottakelig man er varierer, og de tar selvfølgelig de mest mottakelige opp på scenen. Men jeg mener at absolutt alle kan hypnotiseres, det er det litt uenighet om. I tillegg har du jo dette med massesuggesjon, at bare vi går opp på scenen er vi mentalt innstilt på at nå skal jeg bli hypnotisert. De sitter gjerne på en lang rekke, og mennesker er veldig lydige, så de har ikke lyst til å være den eneste som ikke sitter med hodet hengende ned og armene slapt langs siden. Det man gjør på scenen er å mate sinnet med suggesjoner, akkurat som i terapi, men i terapien har vi ingen interesse i å få folk til å bjeffe som hunder. Det er ikke så mye poeng i det. Men du kan bruke dette for å påvirke tankene rundt noe du selv ønsker å jobbe med.

Kan man si at all terapi handler om å endre tanker?

`- Ja, man kan egentlig koke det ned til det. Problemet vårt er at vi tror tankene våre er virkeligheten, at de er sannheten. Tankene er i luftelementet, veldig svevende for å si det mildt. Og hvor mange tanker har du i løpet av en dag, eller en time? Mye av det er rent bullshit, bare støy. Likevel dyrker vi tankene våre som en slags gud. Det er ganske merkelig. Egentlig handler all behandling om å dempe den støyen i hodet, samtidig som at du lærer at tankene bare kan være der, uten at du nødvendigvis lytter til dem. For det er jo handlinger som er poenget, hva du gjør. Dette starter riktig nok med en tanke, for eksempel noe om hva du har lyst til. Hypnose kan hjelpe deg til å ha fokus på hva du ønsker uten alt støyet, uten djevel på den ene skulderen og engel på den andre som forvirrer. Vi har motstand i oss alle sammen, og er selvdestruktive til en viss grad, noen mer enn andre. Når man finner noe man har lyst til å oppnå har man nei-stemmer som sier «hva er det du innbiller deg, er du helt idiot?», og hvis du velger å gå for et mål bruker du unødvendig mye energi på nei-stemmen. Hypnose kan hjelpe deg å dempe den stemmen, du vil iallfall ikke lytte til den på samme måte.

Det finnes knapt grenser for hva man kan behandle ved hjelp av hypnoterapi, mener Thorbjørnsen.

– Jeg får ofte spørsmål om hva som kan behandles, og det er egentlig nesten alt. Fysiske smerter, angst, depresjon, skrivesperre, fobier i alle varianter, røykeavvenning, vektreduksjon. Kanskje du har lyst til å gjøre det veldig bra på skolen, men klarer ikke gjøre lekser. Kanskje du har lyst til å sove bedre, har dårlig søvnkvalitet. Eller som det eksempelet jeg nevnte, at du stadig befinner deg i dårlige forhold. Du tiltrekker deg mennesker som tråkker på deg, feil mennesker, og det handler ofte om selvbilde. Så det er egentlig ingenting du ikke kan behandle, og veldig ofte handler det om å bevege deg mot det som gjør deg godt, og gå bort fra det destruktive.

Les også: Jo flere roller du mestrer, jo friere er du

 

Rensker opp i sinnet

Hvis du skal jobbe med selvbildet, tar du dem da med tilbake i tid?

– Ja, ved regresjon. Regresjon er en del av hypnose, men ikke alle hypnoterapeuter kan det, selv om det på et vis er samme fag. Mange forbinder regresjon kun med tidligere liv, men det betyr egentlig å gå tilbake i tid. Så jeg bruker det vel så ofte for å gå tilbake i dette livet.

Er det ofte ting man ikke husker?

– Det kan være det, hvis du har hatt veldig traumatiske hendelser i livet kan det bli borte, fortrengt. Men det ligger der, bare i det ubevisste sinnet. Gjennom hypnose kan man få det opp, men hvis man har fortrengt det er det fordi man har hatt behov for det, og man får det ikke opp hvis man ikke er klar, eller det kan komme i forskjellige varianter, og man kan behandle det uansett. For noen kan det være som en film bak øyelokkene, du er til stede, men ser deg selv som en objektiv part. Det vil selvfølgelig være vondt å se på hvis det dreier seg om traumatiske og vonde hendelser, men du takler det fordi du befinner deg på et objektivt sted. Man får ikke fjernet hendelsen, men man kan fjerne traumet rundt det, slik at når man tenker tilbake på hendelsen senere, så føler man seg nøytral.

Du jobber med følelsene.

– Nettopp. Og selv om det er noe man husker kan det være betydningsfullt å gå tilbake allikevel, for å få opp følelsene. Det kan være store eller små ting, noen ganger så små at man tenker at det umulig kan være riktig, en setning som har blitt sagt til oss som har styrt veien vår videre. Man tenker ikke rasjonelt at det er viktig, men så viser det seg å være det, og man får det opp i hypnosen når man går tilbake i regresjonen.

Hvordan merker du hvilket tidsrom du skal gå tilbake til?

– Det merker jeg på kunden. Ofte starter vi jo med samtaleterapi, så jeg har en formening på forhånd. De gangene jeg ikke har det, så vet jeg tross alt litt om bakgrunnen allikevel, vet iallfall at her vet vi ikke hva det er. Så fører jeg tilbake, teller ned, går tilbake i tid. Det bruker vi tid på, for du skal dypt ned før vi går tilbake. Da vil kroppen automatisk reagere når man møter det som er vanskelig, for jeg ber sinnet til personen om å finne underliggende årsaker til at ting er vanskelig og vise dem. Da vil det komme en reaksjon, det kan være at pusten blir annerledes, eller at øyelokkene begynner å dirre. Det kommer tydelig frem hvor det er, og da bruker jeg forskjellige teknikker for å gå inn i det som gjør dem redde, for det handler ofte om redsel på et eller annet plan. Iallfall om en ubehagelig situasjon, og jeg får dem til å gå inn i det, ikke prøve å gå bort fra det, som man gjør til vanlig. Går man bort fra det ligger det der uten at man er bevisst på det, og det blir et problem. Man må bli bevisst, gå inn, løse opp, og så blir du faktisk fri av det etterpå. Så enkelt kan det være, én behandling. Jeg har ofte flere behandlinger, men da er det aldri nøyaktig det samme man behandler hver gang. En voksen person vil gjennom et langt liv ha problemer som etter vært har fått mange aspekter, påvirker mange deler av livet. Da må man ofte ta det for seg del for del, for å få tatt helheten.

Så det du gjør er å renske opp i sinnet?

– Ja, rett og slett. Hvis vi ikke rensker opp i sinnet, ergo i fortida vår, kommer vi oss ikke videre i livet. Det blir ingen videre utvikling, vi går bare i sirkel, enten det er bevisst eller ubevisst. Derfor trenger man egentlig ikke ha veldig store problemer for å ta noen behandlinger, det kan bare være med et ønske om videre utvikling, å bli kvitt begrensninger som ligger i frykt for ulike ting, uansett i hvilken skala det er i.

Som søvngjengere gjennom livet

Ina synes det er vanskelig å beskrive en typisk kunde, aldersspennet har vært fra 5-70 år. Hun anslår at omtrent 30% av kundene er menn, så det er overvekt av kvinner, men hun beskriver de fleste kundene sine som den vanlige mannen/kvinnen i gata, og mange har ingen erfaringer med det alternative i det hele tatt. Er det slik at det er mer stuereint for damer å ha fokus og bruke tid på å renske opp i sinnet sitt?

– Du vet, det handler jo mye om dette med følelser. Å innse viktigheten av de forskjellige opplevelsene man har hatt gjennom livet, hvordan det har påvirket deg. Der tror jeg damer ofte har kommet litt lenger, at menn i mindre grad tenker over, analyserer opplevelsene i livet sitt. Man kan faktisk bli litt gal av den analyseringen også, da.

Hun ler, men understreker at hun virkelig mener dette med analyseringen er viktig for å bli mer bevisst.

– Man trenger ikke analysere alt opp og i mente, men vi er jo ofte som søvngjengere gjennom livet vårt. Jeg tenker at hvis vi skal oppsummere hva jeg gjør her, så er det vel egentlig at jeg får folk til å våkne litt, en oppvåkning i eget liv. Det trenger ikke være så stort og mystisk, og man trenger ikke nevne ordet ånder, for eksempel. Det trenger ikke være så veldig rart, poenget er å bli bevisst på hvem man er, hvordan man lever, og hvordan man vil leve.

ANMELDELSER | PRESSE

Rakes storhetstid | KRITIKK AV MARKUS LANTTO

Rakes storhetstid

KRITIKK AV MARKUS LANTTO (02.03.2013 | SIST ENDRET: 04.03.2013)
http://trondheimkunsthall.com/news/Rakes-storhetstid

Ja, var ska jag börja? När DSC_7086jag fick höra om konceptet, vad som skulle utspela sig på Rake den här fredagkvällen, tänkte jag att jag nog skulle kunna skriva en lång text om det hela utan att ens vara där och uppleva själv. Och det skulle jag nog. Men som väl var åkte jag dit, och jag var inte ensam om det.

 

Det är verkligen helt fullt av folk inne på Rake. Möjligen två kvadratmeter fri yta i mitten runt marmorblocket från Fauske som sticker upp ur golvet. Två stolar mittemot varandra. Det råder en förväntansfull stämning i lokalen, vi vet bara inte vad vi ska förvänta oss. Det gör inte Karianne Stensland heller.

Så kryssar sig två kvinnor fram till den lilla öppna ytan, bländande vackra i sina vita nyanser, och koncentrationen i rummet blir genast påtaglig. Först ett litet inledande tacktal, Stensland tar fram en ihopvikt lapp och läser högt en setning, som hon sedan kommenterar. Hon läser också upp det hon skrivit inom parentes, ”oj, så trevligt att se så många här ikväll”. Ja, det blir ju naturligtvis komiskt, men det säger samtidigt något om Karianne som konstnär. Hon har kontroll, hon tar kontroll också i spontana glädjeyttringar under ett tal. Och samtidigt ställer hon sig vid sidan och blir publikum med oss andra till sin egen text på lappen.

Nu börjar snart själva konsten.

Karianne sätter sig på en stol med hypnoterapeuten Ina Thorbjørnsen framför sig.

-Nu vill jag att du koncentrerar dig bara på mig, säger Ina.

Jag ska inte säga att jag blir förälskad i Ina, men hon gör intryck. Jordbunden, nära till skratt, taktil. Hon kan sitt fag utan att lägga till något dramatiskt eller något som försöker vara mer spännande än det redan är. Vi sitter eller står tätt omkring damerna som en mur, andäktigt lyssnande.

Karianne ska nu känna in sin egen kropp, hon ska slappna av del för del. Gå djupare, lite i taget.

Jag undrar om jag skulle kunna bli hypnotiserad av misstag, bara genom att sitta på golvet snett bakom och lyssna på hypnoterapeuten. Resan fortsätter.

-Nu ska du känna jorden. Marken är varm och du är barfota.

Karianne ska finna sin kreativitet, och att vara närvarande i den. Hon förbereder sig inför att under hypnos hugga fram ett Enastående Konstverk.

DSC_7190Fatta! Hon ska alltså med hammare och mejslar hugga fram ett Enastående Konstverk i marmor. Under hypnos. Det är ju helt fantastiskt. Varför gör vi inte alla våra konstverk under hypnos? Karianne Stensland är performancekonstnär, och det här måste kallas för en performance. Men samtidigt -är det verkligen en performance? Är det inte bara ett… tillstånd? Det där tillståndet man önskar befinna sig i när man gör konst, oavsett genre? Den totala urkonsten som blir till i det man låter sig ledas raka spåret in till sin egen kreativa källa? För mig som inte arbetar med performance kan den konstdiciplinen kännas som ett avancerat, och andra gånger synnerligen simpelt, teaterspel. Men det vi får uppleva på Rake är inget teaterspel. Det här är på riktigt. I förlängningen kan man säga att det inte är konst. Och därmed kan det inte bedömas.

Och så kommer det där som iallafall jag har väntat på, det klassiska:

-Nu räknar jag till fem…

Och när Ina har räknat till fem, kan den enastående konsten äntligen börja mejslas fram. Av den oöverträffliga skulptör som Karianne Stensland nu är. För det är hon verkligen oavsett vad hon lyckas göra med stenblocken. Ett avslaget hörn här, en liten grop där. Det spelar ingen roll.

Först några försiktiga streck med blyanten på marmorblocket. Sätter mejseln mot stenen och börjar slå med hammaren. Så byter hon. Reser sig upp och går över till ett klebersteinblock från Målselv som står på en hylla på ena väggen. Och arbetet fortsätter. Karianne Stensland är en väldigt fysisk människa. Inte bara för sin imponerande längd och fantastiska händer. Så plötligt ett nytt infall, Karianne kliver över till den motsatta kortänden av lokalen och går lös på en blank italiensk marmorskiva. I samma ögonblick ser jag att min son som sitter i fanget mitt, läser i sitt Donaldblad om Onkel Skrue som går i sömnen och råkar hamna i klorna på B-gjengen. Banditerna kan be Onkel Skrue göra vad som helst. Och då gör han förstås en massa dumheter som att låsa upp kassavalv osv. Men jag tror det slutar lyckligt i sista rutan.

Nu arbetar Karianne mer frenetiskt. Aldrig aggressivt, och aldrig planlöst. Även om själva planen tycks bli till från ena ögonblicket till nästa. Karianne torkar svetten ur pannan, spottar små stenflisor som hon råkar få i munnen när hon hugger. Hon är hela tiden närvarande. Det är inte en viljelös zombie som hukar över stenblocken. Hon skulle aldrig låsa upp några kassavalv. Hon kanske aldrig har varit mer närvarande i hela sitt konstnärsliv?

Men det där vet jag ju ingenting om.

 

Storhetstid. Det är vad utställningen heter. Storhetstid. Bokstäver bildar ordet högt uppe på en vägg utanför Rake. I en ruta där man förstår att det en gång suttit reklamskyltar och lockat med det ena oemotståndliga erbjudandet efter det andra. Jag tänker på serieskaparen Enki Bilals dystopiskt smutsiga och förfallna bylandskap. Jag förbinder alltid ordet storhetstid med något förgånget. Det är först när vi börjar sjunka mot botten vi förstår när vi befann oss på toppen. Men om det skulle syfta på något som är nu eller som är på randen till att infalla vilken dag som helst, då är det sagt med en dödsföraktande självsäkerhet med all trovärdighet och heder på spel. Det är en stark titel till en stark konstupplevelse. Är Storhetstid ironiskt menat? Karianne Stensland känns inte som en ironisk konstnär. Och man kan ju ändå inte komma särskilt långt med ironi. Men titeln är ytterligare en aspekt i hela det här konstverket som behöver vecklas ut och tas in med alla sina facetter. För det finns så mycket att ta i. Det finns inga tomma ytor, inga innehållslösa transportsträckor. Hon vill inte göra folk sinta bara för att skapa rubriker. Hon får publiken att le med sin ihopvikta lapp utan att egentligen skämta. Hon är inte självutplånande men hon ställer sig naken i de situationer hon sätter i stånd. Det finns så mycket kvar att tänka på. Och då har jag inte ens nämnt sångerna hon sjunger på soundcloud.com.

 

DSC_7322Nu börjar konstnären se fysiskt trött ut. Plöstligt ser hon nästan ut att tveka inför stenblocket som står i ett hörn på golvet. Hon har arbetat hårt i över en halvtimme. Hypnoterapeuten Ina Thorbjørnsen läser av situationen och bestämmer sig för att gå fram och kalla tillbaka henne. Eller vad är det hon gör, egentligen? Jag vet inte. Men hon räknar återigen till fem och snart får vi höra Kariannes röst igen. Hon ser upp. Möter en blick.

Det känns konstigt att skingra tystnaden med en applåd, men vad annat kan man göra? Jag tror att det här är en performance, en händelse i Rakes historia, som folk kommer att prata om. Vi som var där, de som inte var det. Minns ni då när Rake stod på sin gamla plats? Då när det var ett hus som bara bestod av dörrar och fönster, ja det är sant, och hon Stensland, det var alldeles tjockt med folk minns jag. Och man hade tänt bål utanför. Jag var tvungen att gå tidigt av någon grund. Var du också där? Det minns jag inte… Vad tyckte du då?

Jag väljer att inte gå fram till de två vitklädda damerna och ställa alla frågor som rådbråkar mig. Jag behåller upplevelsen för mig själv en liten stund till. De vita kläderna, stenblocken, stolarna, texten Storhetstid på väggen, allt är så välarrangerat. Stensland har kontroll. Jag stannar till vid marmorskivan på väg ut. Bilden hon huggit in är oerhört expressiv och ett vackert konstverk i sig själv. Men att det blev det är bara en slump. Eller?


Karianne Stensland
Storhetstid 1. – 10. mars 2013
Rake Visningsrom

Anmeldelse av Performance 1. mars 2013 | Adressa.no

Hypnotisert og blottstilt

http://www.adressa.no/kultur/article7182593.ece

Et hett, stappfullt Rake visningsrom vibrerer rundt kunstner Karianne Stensland, som har latt seg hypnotisere av hypnoterapeut Ina Thorbjørnsen.

 

Et enestående kunstverk blir til. Kunstneren jobber (som) i transe. FOTO: SOLVEIG LØNMO
 
 Splintene fyker når Stensland hamrer meiselen i marmorblokken, målrettet og bestemt. I en i hvert fall tilsynelatende lukket og dønn konsentrert tilstand er målet hennes å skape intet mindre enn «et enestående kunstverk» (ordet enestående gir litt komiske assosiasjoner til en sirkusdirektørs lovnader).

Karianne Stensland har, i sin higen etter å oppnå en slik mystisk og guddommelig inspirasjon man kan lese at de gamle mesterne opplevde, søkt hjelp hos en profesjonell muse: Hypnotisøren snakker med rolig og søvndyssende stemme om kreativiteten som skal slippes løs og «blomstre i magen» til den snart geniale kunstneren. «Det er bare jeg og du her», starter hun, mens rundt 100 spente publikummere følger nøye med. Kunstneren får beskjed om at hun snart skal åpne øynene og starte skapelsesprosessen i sin «egen lille indre verden», og forbli der helt til hun hentes ut av transen.

Prosjektets henvisning til mesternes gudegitte kreativitet er fylt av ironien og distansen bare en feministisk samtidskunstner kan ta i bruk. Likevel er hennes handling en oppriktig invitasjon til å komme tett innpå; hun søker en avkleddhet gjennom å gi fra seg kontrollen foran tilfeldige betraktere. Performancekunstner Marina Abramovic er et tydelig forbilde med sin utforsking av forholdet mellom kunstnerkropp og tilskuere. Publikumsinvolveringen hennes kan helt enkelt gå ut på at man inviteres til å sitte tvers overfor kunstneren og stirre henne inn i øynene. Også en slags hypnose. Stensland utleverer seg selv med en lignende sårbarhet rundt det å bli betraktet, og opplevelsen i galleriet oppleves ekstremt intim.

Intenst arbeid pågår, og mot slutten av klokketimen gjør det nesten fysisk vondt å være vitne til kampen for å skape steinhoggerkunst av eldgammel karakter. Er det en slags runer hun prøver seg på, eller ønsker hun å hogge seg frem til energiske figurer som en sagnomsust Michelangelo? Stensland liksom fnyser av vårt opphøyde blikk på kunstnerkanoen, og prøver seg på ting hun aldri har gjort før. Etterpå, tilbake til sitt bevisste selv, sier hun at hun kunne holdt på mye, mye lenger.

Er verket hennes vellykket? Steinene som står igjen i utstillingen er dokumentasjon av noe helt spesielt som foregikk fredag kveld, men naturligvis litt intetsigende i seg selv. Anti-genialt, kanskje, all den tid hun mest søkte kicket å blotte en vill, ukontrollert prosess. Virket hypnosen? Stensland unngikk i alle fall å møte et eneste stirrende blikk, og gikk inn i akten med hele seg. En enestående forestilling, helt klart.

 

 

Splintene fyker når Stensland hamrer meiselen i marmorblokken FOTO: SOLVEIG LØNMO

Adresseavisen 1. Mars 2013

Hypnotisert i stein

http://www.adressa.no/kultur/article7182593.ece

Ved hjelp av hypnose skal Karianne Stensland i kveld forsøke å skape stor kunst.

 Det skjer i Rake visningssted i kveld, der kunstneren etter planen skal settes i transe av hypnoterapeuten Ina Thorbjørnsen. Deretter går Karianne Stensland løs på den kreative oppgaven – å skape kunst av det råmaterialet hun har valgt ut. Alt skjer med publikum til stede.

 
– Jeg er i utgangspunktet skeptisk til hypnose, men er nysgjerrig på å prøve. Jeg håper å komme inn i en tilstand, der jeg ikke tenker på noe annet enn den kreative prosessen. Kunstverket skal gjøres ferdig i løpet av kvelden, sier Karianne Stensland om det originale performance-prosjektet i det lille galleriet i Elgeseter gate.
 
Materialet hun har valgt seg, er ikke av de letteste – tre solide biter av stein, som på forhånd er montert i rommet; en marmorblokk fra Fauske på gulvet, et stykke kleberstein fra Målselv på den ene veggen og en bit italiensk Carrera-marmor på den andre. Kunstneren har lite erfaring med stein før og har investert i manuelt håndverktøy for anledningen, supplert med en elektrisk dremmel, dvs. et slags bor.
 
– Jeg har valgt det vanskeligste materialet jeg kunne tenke meg, noe jeg ikke har arbeidet med før, sier Stensland, som er spent før forsøket, ikke minst om hun kommer inn i den konsentrerte, kreative tilstanden hun ønsker seg.
 
–Jeg vil få Karianne til å slappe helt av, få henne til å fokusere innover, glemme alt stress og utenforliggende og bringe henne inn i den rene, skapende tilstanden, sier Ina Thorbjørnsen. Også for henne er dette et spennende forsøk, ikke minst fordi situasjonen er forskjellig fra den vanlige terapeutiske metoden, der hun er alene med klienten. I Rake vil publikum følge med på nært hold i de ca. 15 minuttene det vil ta å få kunstneren inn i den ønskede transen – og ut av den senere på kvelden.
 
«Storhetstid» er Karianne Stenslands tittel på performancen og den påfølgende utstillingen over to helger. Utstillingen vil bestå av de tre steinene, samt dokumentasjon av fredagens performance, i form av film og foto.
 
 
Performance og åpning 1. mars. kl. 19
 
1. – 10 . mars
 
Åpningstider:
 
Torsdag, fredag 15-18
 
Lørdag, søndag 13-17